För er som inte redan är medvetna om det så kan jag berätta att jag är född helt utan en fungerande hjärna!

Eftersom mitt knä har verkat förhållandevis bra den senaste tiden, jag har kunnat öka minutrarna och farten på löpbandet utan vidare smärta, bestämde jag mig för att testa aerobicen igår igen. Den är så otroligt rolig, jag fullkommligt älskar att köra den och skulle kunna köra det passet flera gånger i veckan om det inte vore för mitt knä.

Efter 10 minuter in i passet kände jag att jag borde ha gett mig, men mitt dumma jag sa åt mig att fortsätta. Jag hade ju släpat mig dit, och ville faktiskt träna. Jag kämpade på med mitt onda knä, och försökte faktiskt undvika de övningar där det gjorde ondast. Dock så gjorde de väldigt snart ont hela tiden, och jag insåg ganska snart vad jag höll på med. Jag tränade samtidigt som jag fick bita mig i läppen för att de gjorde så ont i knät, vem gör sånt?
Lagom till passets nedvarvning gav jag mig. Ungefär 30 minuter försent ...

Idag kom domen, och läkaren sa, ät tre diclofenac dagligen, ta alvedon där i mellan och VILA. Måste jag säga att jag är grymt missnöjd över min diagnos. Jag vill inte vila, jag fullkomligt hatar att vila...