Med fyra timmars sömn släpade jag mig upp ur soffan, tog på mig varma kläder och begav mig ut i den friska och något kalla luft som cirkulerade utanför dörren. Jag var mäkta nöjd över mig själv när jag tog mina första steg på vad som kom att bli en riktigt skön innan-frukost-promenad. Ute var det riktigt kallt, min hals gjorde ont och örat värkte. Dock var riktigt positiv i vilket fall och jag njöt fullständigt av min tidiga promenad. Jag såg inte en enda människa på mina 40 minuter utomhus och det gjorde det hela om möjligt ännu bättre. Jag är så otroligt glad över att mitt knä fortfarande faktiskt håller för en promenad på 40 minuter, men det är vid detta tillfälle också det hela. Mina promenader är guld värda, inte bara av träningssyfte utan för att det rensar min skalle på massa onödig skit...

Nu ska jag hoppa upp på mammas cykel och bege mig mot stan!